"Mer satsning på grundforskning kommer inte lösa problemen"

Kunskapen om läkemedelsutveckling finns hos Sveriges entreprenörer/forskare - inte i apparatur eller lokaler eller i hierarkiska beslutstrukturer - och måste utvecklas i växelverkan mellan specialister och innovatörer. Framtiden är inte sluten och deterministisk, utan den kommer i stor utsträckning att vara öppen och osäker och den ligger inte i att bevara gamla strukturer. Den ligger istället i utveckligen av nya färdigheter och lovande projekt på en konkurrensutsatt global marknad. Det är denna framtid som de 1 200 anställda som förlorar sina jobb på Astra Zeneca i Södertälje - och Sveriges politiker och andra beslutsfattare - måste ta till sig och förstå.

Efter de senaste 10 årens omstruktering av den konventionella life science-sektorn som vi vanligen benämner ”big pharma”, har mer än 300 000 arbetstillfällen rationaliserats bort. Varpå det finns en kraftig överkapacitet på labaratorieutrymmen och teknisk infrastruktur liksom på forskare och anställda från den traditionella läkemedelsindustrin. I Sverige har vi sett denna utveckling i Lund och Södertälje i en närtid, och det är inte alltför vågat att förutspå att denna nedmontering av den världsordning som karakteriserat ”Big Pharma” är slut än. Men eftersom antalet registrerade läkemedel och så kallade biotech-produkter mer eller mindre stadigt sjunkit sedan mitten av 1990-talet, och att det fortfarande finns många områden inom sjukvården där effektiva läkemedel saknas, så har man uppenbarligen gjort något fel. Det är alltmer tydligt att de omfattande satsningarna på tidig forskning och det sätt man gått tillväga på inom den stora läkemedelsindustrin inte varit framgångsrik.

Att fortsätta på den inslagna vägen, vilken nu Astra Zeneca lämnar, kommer uppenbarligen inte att vara framgångsrik. I Europa har man ett namn på detta. Man kallar den för den ”europeiska paradoxen”. Samhället lägger ned mycket pengar på tidig forskning, men det resulterar inte i de produkter och tjänster som samhället efterfrågar.
    Frågan blir då: Vad ska vi göra istället och hur skall vi skapa mer konkret värde från akademisk och tidig forskning? Vad vi behöver för att nå detta mål är människor med kompetens, förmåga och drivkraft att ta fram de läkemedel som patienter och samhälle behöver, inte fler teoretiskt nischade forskare, som arbetar i storskaliga innovationsprocesser och som tar fram ännu mer av den forskning som de själva och forskarkollegorna gärna vill diskutera. Vad som behövs är alltså inte mer satsningar på teoretisk forskning eller investeringar i storskalig eller industrialiserad drug discovery-miljö med avancerade molekylära in vitro modeller. Istället behövs människor med kunskap och erfarenhet av hur man tillverkar, värdeutvecklar och kommersialiserar potentiella läkemedelskandidater på ett kostnadseffektivt sätt. Det handlar således mer om att satsa på individer som har en bredare och mer praktisk kunskap i hur man hanterar komplexa processer och som har erfarenhet av hur man selekterar fram lovande utvecklingsprojekt med högt medicinskt behov.

Uttryckt på ett annat sätt, så är vägen framåt att skapa bättre förutsättningar för innovativt arbete i mindre kompetensnätverk och strukturer, som kan vara teknik- och industriparker, inkubatorer och liknande konstellationer. Mer satsning på grundforskning kommer inte att lösa problemen med att behålla kreativ och kritisk kunskap och kapacitet i Sveriges olika kluster inom läkemedelsforskning. De rent vetenskapliga kompetensplattformar, som flera av Sveriges forskargrupper nu verkar positionera sig för, är i dag alltmer utspridda globalt och lättrörliga infrastrukturmässigt. Den kritiska kunskapen om hur man kostnadseffektivt tar olika läkemedelsprojekt framåt finns hos innovatören/entreprenören, vare sig det rör sig om hur man utvecklar nya molekyler till ”proof-of-concept” eller hur man reformulerar redan godkända molekyler och tar sådana projekt till sena utvecklingsstadier till gagn för enskilda eller grupper av patienter.

Mer infrastruktursatsningar på nischade teoretiska forskningsområden kommer således inte inte att vara vägen framåt. Det skulle bara resultera i att de omstruktureringssatsningarna som kommer i nästa steg, i till exempel Södertälje, låses in till höga kostnader och låg flexibilitet - just de förhållanden som Astra Zeneca nu, på goda grunder, vill lämna. Om man skulle välja denna väg, så blir det staten, landsting och kommuner (dvs alla skattebetalare) som får stå för höga framtida kostnader. Vad staten nu bör göra är att avfärda alla tankar och förslag på kostsamma infrastruktursatsningar i befintliga strukturer. Istället bör staten satsa på är att utveckla kritiska och mer breda kompetenser hos de ofta smala och nischade forskare, som nu går ut på den allmänna arbetsmarknaden. Och staten bör lägga tyngden på en utbildningssatsning för forskarna i kompletterande områden som innovation, entreprenörskap, projektledning, ”intellectual property rights” och kommersialisering.

Varför inte starta en riktad entreprenörsskola för de forskare, som så önskar, och som nu blir friställda på Astra Zeneca i Södertälje? Flera aktörer i Sverige skulle säkert med glädje ta på sig ett sådant uppdrag.

Slutligen bör staten ta ett mycket större ansvar än nu att ekonomiskt stödja olika inkubatorer, teknik- och företagsparker runt om i Sverige där de nya företagen i life science-sektorn har och håller på att bildas. Staten bör vidare ta ett ökat ansvar för mjuk finansiering av unga projektbolag efter noggrann utvärdering.
En möjlig utväg för att nå detta mål skulle vara att radikalt öka anslaget till Vinnova, samtidigt som Vinnova förstärktes med kompetenta personer med industriell erfarenhet och innovationstydlig profil.


Olle Isaksson, professor i endokrinologi, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet

Michael Olausson, professor i transplantationskirurgi, Sahlrenska akademin, Göteborgs Universitet

Boo Edgar, docent i Innovation och entreprenörskap, Sahlgrenska
Akademin, Göteborgs Universitet

Thomas Hedner, professor i klinisk farmakologi, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, ekon dr, Linköpings universitet

Mats Lundqvist, Tekn Dr, Föreståndare Chalmers entreprenörskola

Rolf Wolff, professor, vd Chalmersstiftelsen

Magnus Klofsten, professor, Innovation och entreprenörskap, Linköpings universitet

Hans Lennernäs, professor i biofarmaci, Uppsala universitet